!

Fyll i det här fältet.

Hämtar...

MENY

SÖK

Arkitektens ord

Bengt Lindroos 1918-2010

Arkitekt till Kvarteret Svärdet 1980-88

Bengt Lindroos skriver själv sina tankar i boken ”Att vara arkitekt kan vara att…” (Arkitektur förlag AB) om när han samarbetade med Stockholmshem då Kvarteret Svärdet skulle byggas. Det är intressant att läsa om hans våndor då han inte fick möjlighet att förverkliga sina ursprungliga ritningar som han önskat. Nedan är direkt citat ur boken där han själv skriver i jagform.

Citat:

”Det här äventyret började hösten 1980 och inflyttning skedde 1988-89. Kvarteret ligger mellan Rosenlundsgatan i öster, stambanan i söder (som senare överbyggts), Ringvägen i väster, och i norr: Maria Bangata med den sex m höga, av ångloksrök svärtade granitmur, där den första järnvägen drogs fram 1860; nu gång – och cykelstråk. Diagonalt genom kvarteret löper Sköldgatan, en del av den landsväg som redan på 1500- talet förband staden med färjeläget vid Årstaviken; nu gång- och cykelstråk. Höjdskillnaden inom kvarteret med mycket berg i dagen var 19 m.

Kvarteret var således kommunikationshistoriskt ganska kompetent. Efter 15 månaders skissande med en mängd olika förutsättningar presenterades alternativ 87 (åttiosju), med en situationsplan som kunde ligga till grund för det fortsatta arbetet med lägenhetsplanerna. Jag hade av Stockholms arkitektförening blivit ombedd att hålla ett föredrag om stadsplanernas mönsterbildning de sista åren mellan 1930 och 1980. När jag kom till 50-talsplanerna upptäckte jag Ancker, Gate och Lindegrens vinnande tävlingsförslag från 1951, till ett bostadsområde i Uppsala, med mottot Gröna gatan. Jag tog till mig den formen och översatte den till Svärdets mycket mindre mått.

En yttre och en inre ring, och däremellan gröna gårdar, entréer och balkonger. Så var situationsplanen klar, och nu skulle jag rita de allra vackraste bostäder. Jag hade 1981 ritat Skarpnäcksbostäderna. Nu skulle jag kunna förverkliga dom, med öppna kök och stora vardagsrum med stora uterum i hörnen. Sagt och gjort. Samarbetet med Stockholmshem gick utmärkt ända tills husen skulle kostnadsberäknas och pantlånevärdet skulle bestämmas. Beräkningarna visade på 25-40 % överkostnad och husen förklarades obyggbara. Jag höll på att bli fockad när jag efter tre dygn presenterade ett nytt förslag där uterummen ersatts med utanpåliggande balkonger. När andra arkitektoniska kvaliteter slopats eller försämrats, så minskade överkostnaden till omkring 15 %, vilket just då var acceptabelt. Jag fick alltså anstränga mig att rita lite sämre än jag kunde.

Människans bostad där hon tillbringar mer än sitt halva liv, är ju egentligen den väsentligaste uppgift en arkitekt kan arbeta med. Att göra bostaden så ändamålsenlig och vacker som möjligt är en svår uppgift. Att dessutom få denna bostad godkänt för statlig belåning ökar svårighetsgraden ytterligare. Inga funktionellt dåliga bostäder byggs idag, tack vare svensk byggnorm, den ska vi inte ändra på. I varje fall inte de måttmässiga bestämmelserna. Däremot kunde jag tänka mig att jämka på de normer som reglerar rummens inbördes förhållanden. Slutenhet kontra öppenhet. Nästan hela landets bostadsbestånd före 1990 består av det jag kallar slutna bostäder; med ett centralt mörkt utrymme, från vilket man via ett otal dörrar når kök, vardagsrum, sovrum och badrum. Den slutna bostaden tillgodoser bl. a. familjer med skiftarbete, men den blir automatiskt vacker, möjligen beroende på att när arkitekten lyckats infria de hundrade normernas skall och bör, med alla övriga krav och lånebestämmelser så är han nöjd. Allt har inte arkitekten orkat med den här sista ansträngningen att blåsa liv och nå en skönhet, eller också är fulheten inbyggd i normens slutna celler. Sanningen är väl både och.

Nu har jag fått det att låta som om bostäderna i Svärdet är dåliga, men det är dom ingalunda. Det finns bostäder i loftgångshus liknande kvarteret Vägarens, men vackrare eftersom vardagsrummen ligger längs fasaden. Den vanligaste bostaden är 2-4 rummare i trespännarhusen med stora kvadratiska vardagsrum och nästan lika stora kök. Till slut kom ett önskemål om bostäder för kollektivboende utan anställd personal, där de boende själva städade och lagade mat. För att det skulle bli lönsamt krävdes ett underlag på 125 bostäder (det blev 118) som placerades i de nordliga tre punkthusen, vars höjder därvid ökades två våningar, vilket jag senare nödgats tillstå blev för högt. Varje bostad är fem kvm mindre än normalt, en yta som tillfallit de gemensamma lokalerna.

Oberoende av väderstreck vetter balkongerna mot gårdarna och nås från vardagsrum eller kök. Man går inte ut på en vanlig balkong utan till en veranda med pelare i alla fyra hörnen, vilket ger rumskänsla. Takets bottenplatta är kassettindelad vilket ytterligare betonar rummet. Räcket har på sidorna kraftiga träbalkar med mellanliggande blomlådor. Högre upp  ligger en mindre träbalk avsedd att antingen sätta trådar i för klätterväxter eller som fäste för gardiner som insyns- eller solskydd. Med sina mått 2,4x2,4 m är det ett användbart uterum. Jag hade hoppats på att balkongrummen skulle bli väldiga, lurvigt gröna torn, men så har det inte blivit. Senare har jag fått höra att om Stockholmshem vetat vad balkongerna verkligen skulle komma att kosta, så skulle jag inte fått dom heller.

Gårdarnas plantering och markbehandling ägnades stor omsorg. Med alla mot gårdarnas aktivitetsfrämjande åtgärder fanns goda förutsättningar för en rik och varierande miljö, för ett livligt befolkat socialt rum. Detta var alltså det arkitektoniska tillståndet i landet under de statliga belåningsåren, och förklarar för nytillkomna tittare varför husen i denna lamslagna period ser så torftiga ut.

När mina statliga belåningsproblem var som störst skrev jag till lånemyndigheten och beskrev terrängförhållandenas kostnadsfördyranden inverkan på husen och att den goda bostadskvaliteten borde möjliggöra ett högre belåningsvärde i enlighet med § 6 BLP. (Men Stockholmshem använde aldrig brevet.)

Avlutningsvis skrev jag att jag naturligtvis förstod att statlig belåning måste kringgärdas av vissa bestämmelser och anvisningar, men att dessa så till den grad skall lamslå varje försök att utveckla och förbättra vår bostad kan väl inte vara meningen. Jag gläder mig varje dag vid vandring i vår vackra stad vid åsynen av de uttrycksfulla och vackra hus som byggdes t ex vid sekelskiftet 1900, utan några statliga lån. Då, när vårt land var fattigt var byggnadernas uttryck rikt. Nu när vårt land trots allt är rikt är byggnadernas uttryck fattigare.”

Stockholm 1983 02 21

Bengt Lindroos (underskrift)

Läs om arkitekten på Wikipedia här.

 

 

Utskriftvänlig version